Detta inlägg hade kunnat handla om ett stort svampfynd, hur kul det är att praoa i söt butik, vilken fin familj jag har men just nu är jag lite tung i sinnet och det är svårt att vara gla-käck.

Man kan ha bekymmer om det mesta egentligen tex. att diskmaskinen läcker, att jag inte har ett par svarta stövlar, att jag borde köpa en matta till vardagsrummet osv. Dessa triviala vardagsproblem hamnade ganska långt ner på listan när jag häromdagen blev bjuden till en familj som just fått sitt andra avslag från migrationsverket.
1% av de som överklagar får omprövning och då endast om deras barn är näst intill dödssjuka. Vilken ångest att veta att inom några månader kommer man att vara tillbaka i ett helvete som man flytt från med dödshot hängandes om halsen.


När jag går till sängs funderar jag på nästa dag, vad som ska hända och vad jag ska ha på mig. De i sin tur dealar med frågor som -vem tar hand om våra barn om vi dödas? Vilken dag skickas vi tillbaka?

Hur somnar men med en sån klump i magen?

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Jag kan ju välja att vara lycklig som inte har det så och på ett vis så är jag det men just nu känner jag så med denna fina familj.
Det kunde varit vem som helst, det kunde varit min familj om jag fötts på en annan plats på jorden.



Det finns mycket att vara tacksam för.