funderingar
Jag vaknade sur och grinig, ville bara skaka av mig ansvarsoverallen för några kommande uppdrag som hänger över. Det blev inte bättre av att huset är långt ifrån rent. Sur, sur, sur. Jag hade en lång överläggning med mig själv och frågan jag vände ut och in på var ,- finns det folk som med gott samvete bara struntar i att engagera sig i saker och sammanhang?
Jag är väl förmodligen född med en engagemangsgen, är alla det?
Är det egoisten i mig som bara vill ha mig för sig själv?
Räcker det med att man fixar kulgrejjer för barn på arbetstid eller måste jag även göra det på fritiden fast mina egna inte ens vill vara med på det man ordnar längre?
Vad vinner man på att ta hand om andras före att vara hemma och mysa med sina egna?
Att komma hem och vara trött på att fostra andras så att man knappt orkar dra upp riktlinjerna för sina egna?
Det finns ingen som kräver att man gör det men har man en gång börjat är det svårt att nästla sig ur.
Det finns så många skräpjobb man kan tjäna grova pengar på men att ta hand om det viktigaste vi har, att hjälpa till att forma en bättre värld med goda, ansvarsfulla människor som ska ha hand om morgondagens samhälle det blir man inte rik på. Nu för tiden får vi tinnitus och blåmärken som bonus.
MEN!! Jag tycker om mitt jobb tycker bara det borde värdesättas lite mer. Ingångslönerna för jobb som inte kräver mer än gymnasiekompetens är snart ifatt våra.
Jag beundrar folk som engagerar sig i föreningslivet men det hade varit kul att läsa forskning om det i långa loppet gör ngn skillnad för mänskligheten/samhället?
Vad tror du?
Det är inte ofta ni får gnällglimtar men här kom visst en.....
Imorgon när jag vaknar är jag nog lite gladare och en stolt föreningsmänniska med ork över till familjen. Hoppas, hoppas och hoppas att det finns lite städlust också.
Natti.
Imorgon hoppas jag att jag får en färsk rapport om hur långt våren kommit på Badstrandsvägen 3 i Hörvik. Längtar att sitta i solhörnet med stugkaffe i muggen.
The sun always shine over the rainbow and Hörvik.
Kiviks strand inte riktigt lika fin som vår :)
Jag är väl förmodligen född med en engagemangsgen, är alla det?
Är det egoisten i mig som bara vill ha mig för sig själv?
Räcker det med att man fixar kulgrejjer för barn på arbetstid eller måste jag även göra det på fritiden fast mina egna inte ens vill vara med på det man ordnar längre?
Vad vinner man på att ta hand om andras före att vara hemma och mysa med sina egna?
Att komma hem och vara trött på att fostra andras så att man knappt orkar dra upp riktlinjerna för sina egna?
Det finns ingen som kräver att man gör det men har man en gång börjat är det svårt att nästla sig ur.
Det finns så många skräpjobb man kan tjäna grova pengar på men att ta hand om det viktigaste vi har, att hjälpa till att forma en bättre värld med goda, ansvarsfulla människor som ska ha hand om morgondagens samhälle det blir man inte rik på. Nu för tiden får vi tinnitus och blåmärken som bonus.
MEN!! Jag tycker om mitt jobb tycker bara det borde värdesättas lite mer. Ingångslönerna för jobb som inte kräver mer än gymnasiekompetens är snart ifatt våra.
Jag beundrar folk som engagerar sig i föreningslivet men det hade varit kul att läsa forskning om det i långa loppet gör ngn skillnad för mänskligheten/samhället?
Vad tror du?
Det är inte ofta ni får gnällglimtar men här kom visst en.....
Imorgon när jag vaknar är jag nog lite gladare och en stolt föreningsmänniska med ork över till familjen. Hoppas, hoppas och hoppas att det finns lite städlust också.
Natti.
Imorgon hoppas jag att jag får en färsk rapport om hur långt våren kommit på Badstrandsvägen 3 i Hörvik. Längtar att sitta i solhörnet med stugkaffe i muggen.
The sun always shine over the rainbow and Hörvik.
Kiviks strand inte riktigt lika fin som vår :)
Kommentarer
Postat av: föregångaren
Svaret är att facit finns på sista sidan.
Tyvärr kan man inte bläddra dit nu och ta ett kik in.
Jag tror att det står: Väl gjort du gode,trogne tjänare!
Postat av: Åse
Det är viktiga funderingar du har. Hade inte folk engagerat sig.....hur hade det sett ut då? Det tråkiga är att det verkar alltid vara samma människor som tar ansvar. Ofta brukar man få mycket tillbaka, men det måste finnas en gräns för vad man tål. Det är bara du som kan avgöra det och den gränsen tror jag du klarar att sätta.....och du vilka härliga sommarkort. Snart är vi där....förhoppningsvis!
Kram från Nitta
Trackback
