Jag går en kurs.
En ständigt pågående.
Olika ämnen har avhandlats genom åren.
Rätt som det är så värker ett ämne liksom fram av sig självt och så håller jag på att fundera, vända och vrida på det tills jag får ett svar eller åtminstone en känsla av att ha fått kläm på hur det fungerar.

Hittills har ämnen som skvaller, svartsjuka, pengar, kärlek, löften och några till avhandlats.

Vad kallas det? Livets ABF?  Självstudier i Annika-kunskap? Hinner jag uppnå fil-kand-pol-mag eller vad det nu kan heta innan ugglan tappar greppet om pinnen?

Just nu tror jag ämnet är förtal.
När ett "ämne" dyker upp känner jag att jag blir illa berörd och så är det som om någon/något gör mig uppmärksam på just det här. Det kan i pågå flera veckors tid och varje gång jag hör-är med om något som berör pågående tematanke så är det som om en Baltazar-lampa (ni vet den lille tjeckiske uppfinnargubben från barnprogrammet) börjar blinka och snurra.

Det är inte bara när andra säger något som lampan lyser, jag själv har också en del åsikter som får igång blinket.

Hur lätt är det inte att tycka och värdera människor utifrån ens egna perspektiv, att säga att någon agerat handlat fel, är knas eller göra sig lustig på andras bekostnad.

Skitenkelt.
Ofta handlar det väl kanske om att man själv vill synas eller få upprättelse.

Tänk om det fanns en kurs i studieförbundet vuxenskolan i klok-kunskap eller vishet då hade vi kanske fortare blivit bättre människor.
Det är synd att man måste göra så många erfarnheter innan man formas till en någorlunda vettig människa.

Ni har ju förstått att jag får mycket inspiration av vackra saker och fantastiska miljöer men kloka människor med stor insikt, vida ramar och mycket kärlek det är beundransvärt och både inspirerande och fascinerande.


Var rädd om människorna!
Även dem du inte känner.
Min läxa.

MVH
Studiegruppen Ugglorna.



 
Ordf.

  
sekr.

suppl.




åsså jag.