Om att klä ut sig till Björn

Jag har varit ledig idag. Bilen fylldes av killar och kosan styrdes mot Borås. Bio stod på programmet. Lillemannen som vuxit en del behövde lite nya kläder så vi gick till HM (bara om jag lovade att gå till BR sedan). Axel tog fram en ljusrosa piké som han ville ha. Absolut! sa jag, - den är tuff.

Vi brukar ha långa diskussioner om vad han vill ha på sig och vad jag tycker är coolt-inte samma sak! Men idag! Ingen diskussion, bara en förvånad och glad betalande mamma.

Axel gick glatt svängandes med påsen i handen och sa:

Mamma, nu kan jag klä ut mig till björn.

Va? vi har väl inga sådana kläder och du tycker ju inte om att klä ut dig?!

Jo, nu! Nu kan jag klä ut mig till Björn Gustavsson!

Johanna är på läger i fjällen, jag undrar hur hon har det. Trots att hon skickar sms så att det blixtrar så dimper inte så många av dem ner i min inkorg.

Det är konstigt det här med moderskap.

Ena sekunden är barnen totalt helt beroende av en, kan ingenting utan hjälp, vill ha kramar och kli på ryggen. Andra sekunden vill de helst inte ha kontakt alls. Jag som har lite behov av kontinuitet kastas runt i min mammaroll från vägg till vägg men jag börjar vänja mig.

(OBS! J är en väldigt lättskött och trevlig tonåring)

Jag tycker att det borde finnas tydliga plakat på stan med varningar om hur snabbt föräldrarollen ändras när barnen börjar högstadiet så att man kan förbereda sig.  Upp till ca 12 år går det i hyfsad jämn takt men där någonstans drar turbon igång och svisch så har man halvvuxna tonåringar i hemmet.

Det är ju fantastiskt roligt det är inte det men den här vårdande omsorgsrollen, fixandet och allt annat som man byggt upp under 14 år har ju tagit tid att forma så man skulle behöva en långsammare utskolning än de tre månader som det tar för ett barn att förvandlas till tonåring.

Arvid är på väg in i den där dimman också men han berättar fortfarande glatt vad som händer. Dvs vilka som gör de snyggaste 360 i backen , vilka som är de grymmaste coolaste på youtube och vilka nya kompisar han har på facebook och msn. För honom är hela världen ett smörgåsbord av människor han inte lärt känna än.

Vi är väldigt lika, jag kan läsa av honom väldigt snabbt och förstå hur han tänker. Det är rätt coolt hur man ser ens egna personlighetsdrag i sina barn.

.
..och vad man älskar dem!!! Finns ingen gräns!

Det här kommer jag få skit för och kommer förmodligen få böta mig ur .......men det är det värt ;)

Vill bara påpeka att blogg.se inte gör som jag vill ikväll. Stycken och delningar i texten funkar inte därav det kompakta inlägget! :)

nu är det fixat!

Även en mormor vill försöka ha lite kontakt med 14-åringen. Skickade ett SMS: Roligt? Härligt? Snöigt?

Hemlängtan? Fick som svar: Allt utom hemlängtan.

Att vara 14 är speciellt. Det kan jag minnas för mitt fornminne är numer bättre än mitt närminne.

Underbart att läsa...mycket stämmer in även hos den här tonårsmamman. Det smsas till 100% och inte många dimper ner i min inkorg heller. Igår fick jag ett av ene sonen när han hade lite medlidande när jag sa att jag får aldrig några SMS.

Kram på dig!!!